torsdag 28 februari 2013

Till vovven

I Östermalmshallen hade "bäste vännen" en egen avdelning 1958. Och titta, hos F:a Bernhard Peterson säljs det hästkött helt öppet och inte dolt i lurig lasagne!
Foto: Folke Hellberg

Strålkastartorkare

Saab introducerade strålkastartorkare på modellår 1971. Här på en 99:a 1972.


Mercedes 1973.



Problemet med smutsiga glas hade dock uppmärksammats tidigare. Här en konstruktion från 1965 monterad på en Ford Taunus 17M.
Klicka för större bild

1968 presenterade Bosch denna konstruktion.



Jag hade en Saab 95 -77 med strålkastartorkare och de fungerade utmärkt. Annat var det med den Fiat 128 jag hade innan. Här hade konstruktören placerat motorn på glaset. En usel konstruktion som förutom att den fungerade dåligt eller aldrig, också försämrade ljuset.

Min Fiat 128 -77. Ingen bil jag minns med glädje men färgen var fräck!

På nya bilar är det väl bara högtrycksspolning som gäller om det överhuvudtaget finns någon form av strålkastarrengöring.


Tidningarnas Telegrambyrå

TT:s motorcykelbud vid Klararedaktionen körde snygga Husqvarnor 112 SV/TV år 1935.




onsdag 27 februari 2013

Azymol-Stimulus 1934

För sent för Perra...! 

tisdag 26 februari 2013

Linbana och Bergbana i Göteborg

1923 hölls en jubileumsutställning i Göteborg med anledning av att staden fyllde 300 år. Den skulle hållits 1921, men blev fördröjd på grund av sviterna efter kriget. Det var en jätteutställning som räknade in inte mindre än 
4,1 miljoner besökare varav 41 000 av dessa var internationella gästerDet var en ansenlig besökssiffra för en stad som då hade 230 000 innevånare. Utställningen öppnade den 8 maj och stängde den 30 oktober.


Bl.a. Götaplatsen, Konstmuseet, Naturhistoriska museet, Botaniska trädgårdenLisebergSvenska Mässan, Slottskogsvallen och Torslanda Flygplats var byggnader och institutioner som byggdes till denna utställning.




En spännande attraktion var en linbana mellan Liseberg och utställningsområdet vid Götaplatsen. Den byggdes av stockholmsföretaget Nordströms, var 375 m lång och åkturen tog ca 4 minuter.


Man åkte sk "luftgondol".








Linbanestationen vid utställningsområdet låg bakom Götaplatsen ungefär där nuvarande Universitetsbiblioteket ligger.


Vid Liseberg var en enklare byggnad uppförd.


Ungefär här gick linbanan där Korsvägen nu ligger. Vid Liseberg låg stationen på höjden bakom Universeum.

Men det var inte nog med linbanan. En annan trevlig attraktion som byggdes var en bergbana som också låg bakom Götaplatsen. Den hade sin dalstation vid Näckrosdammen. Därifrån gick den upp på berget och slutade vid en annan av utställningens attraktioner, ett högt fyrtorn. Längden på bergbanan var 210 m, nivåskillnaden 46 m och denna åktur tog ca 3,5 minut. För bygget lånades järnvägsräls från Statens Järnvägar eftersom bergbanan bara skulle vara kvar under utställningen.
Fyrtornet och bergbanans två vagnar.
Bild: ekeving.se






Utsikt över mässområdet från Fyrtornet. Bergbanan syns längst ned i bild.



Karta över mässområdet med lin- och bergbanan.
Bild: ekeving.se  Kartan hämtad ur en sammanställning gjord av Staffan Lillienberg.

Jag upptäckte att vi faktiskt har en form av bergbana (eller är det en hiss?) även idag i Göteborg. Den går på Universeums högra sida.


Bergbanan revs ju som sagt efter att utställningen stängts. Finns det ändå några spår kvar av den? Här krävdes en arkeologisk expedition! Ner med kameran i ryggsäcken och iväg till Näckrosdammen.
Efter att ha letat en stund hittade jag stället där bergbanan började. En del fundament finns faktiskt kvar! (Klicka för större bilder)





Det är bara att ta sig uppåt. Man ser fortfarande ungefär var banan har gått.


Och kolla här! Vid bergbanans f.d. toppstation finns dessa lämningar kvar! Här ser man tydligt att det varit någon form av wirekonstruktion.


Grunden till Fyrtornet finns fortfarande kvar




...liksom grunden till en mindre rund byggnad. Skall vi gissa på en kiosk?

Utsikten uppe på berget är fantastisk!
Nu har arbetet med Göteborgs 400-årsjubileum påbörjats. Man har bett stadens innevånare att komma med förslag och idéer. Vad tror ni om en Monorail runt staden? Då skulle turisterna slippa en del av Göteborgs trafik- och spårvagnskaos...

Källor:
Göteborgs Stadsbibliotek
Göteborgs Stadsmuseum (foton)
Wikipedia
boksamlarenigoteborg.blogspot.se
ekeving.se
Perra

Ryssar

Kanske ska Ni slå till på en rysk vagn i vår. En Pobeda med luftkonditionerad värme låter väl perfekt!
Pobeda 1957

Eller kanske en modernare Volga med inventiöst bagageutrymme passar Er bättre.
Volga 1965

måndag 25 februari 2013

SSU 1955

När Perra blev bjuden till en SSU-fest på det glada 70-talet var det inget snack om nyktra killar...

Parkering

En varuhusparkering någonstans i Sverige på 70-talet. Många intressanta bilar är det!
Tyvärr har jag på grund av mycket skräppost i kommentarerna blivit tvungen att lägga in ordverifiering. Trist, men förhoppningsvis är det övergående om Blogger tar tag i problemet.


söndag 24 februari 2013

Chevrolet 1939


Tre figurer

Tre figurer som ständigt växlar färg utanför Clarion Hotel Post vid Drottningtorget i Göteborg. De sitter högst upp på varsin 12 meter hög pelare och ser inget, hör inget och säger inget.




Noxin

En snygg annons från Svensk-Engelska Mineral Aktiebolaget, företaget som 1939 ändrade namn till AB Svenska Shell. Jag älskar dessa vackra gamla affischer och annonser från förra århundradet. De är fantastiska konstverk målade av konstnärer. Denna affisch är från Gunnar Håkanssons (1891-1968) produktion. Reklamen kanske inte var bättre förr men den var i alla fall vackrare!
Undrar vad Noxin innehöll för spännande kemikalier... ;-)
Svensk-Engelska Mineral Aktiebolaget 1927

lördag 23 februari 2013

Herrljunga

Några minuters stopp i Herrljunga igår gav denna bild.

Min gamla Canon A620 får nu alltid följa med på jobbet. Denna kamera har varit med om mycket och är bucklig och sliten, men fungerar fortfarande! Den har också fördelen att kunna använda vanliga AA-batterier.


Pocket video movie 1987

Stor teknik, litet format. Man fick nog ha ganska stora fickor för att få ned denna videokamera som vägde 
1,2 kg! Annonsen är från Haléns 1987.

Priset, 8895 kr, motsvarar 16 600 kr i dagens penningvärde. Idag klarar en liten digitalkamera för runt tusenlappen att filma i HD-kvalitet. Även dagens smartphones fixar ju vassa HD-filmer. Vilken utveckling!
Vi köpte vår första videokamera, en Sony Hi-8, när vår dotter föddes 1991 och betalade då 14 000 kr. Det motsvarar idag ca 19 000 kr! Mycket pengar, men värt varenda öre. Hi-8-formatet var mycket bättre än VHS och filmerna har faktiskt förvånansvärt bra bildkvalitet. Filmerna är nu överförda till digitalt format och redigerade. En familjeskatt från när barnen var små som nu ligger på tre olika hårddiskar och dessutom är brända på DVD. Originalkassetterna ligger också i tryggt förvar.


fredag 22 februari 2013

Vart är vi på väg?

Eftersom det är fredag så blir det "På spåret" hos Perra.

Under vår resa mot målet passerar vi än så länge bussig ort vid sjö. Här skulle  känd komiker semestra. Detta ställe är inte vårt mål, bara ett delmål. 
video



Vi åker över byns älv och gör ett kort stopp för av/påstigande. Här brukas mycket papper.
video



Nu närmar vi oss målet, en stad där det verkar lagas saker till tåg. Blues och sjöutsikt finns på denna fucking ort! Vi är framme vid vårt mål med stort Å.
video
Ja, var är vi? Lätt som en plätt!



torsdag 21 februari 2013

Gullhögens Bruk - Cementa

Ofta när jag passerar Skövde så står det cementvagnar på bangården. Förr stod det Gullhögen på vagnarna, nu står det Cementa. 
När farsan skulle mura någonting så stod det alltid Gullhögen på cementsäcken. 
Gullhögens cementvagnar och rälsbuss på Skövde Central 1971


Inte mycket finns skrivet om Gullhögen, så här krävdes en forskningsinsats!
Gullhögens Bruk Skövde 1960


Kalkbrytning har förekommit i Västergötland sedan medeltiden. 1906 började företaget Brandtsbergs Kalkbruk i Skövde att bränna kalk vid Billingen. 
Bild: Peter Karlsson

När kalken skulle lastas på järnväg skedde transporten dels med hästar och dels med en lastbil den 2 km långa vägen genom Skövde stad till järnvägens lastkaj. 

1916 bildades Aktiebolaget Gullhögens Bruk som köpte kalkbruket och dess egendomar. Inte långt från kalkbruket gick järnvägen Skövde-Axvalls Järnväg (SAJ). Man hade funderat länge på ett stickspår för att få järnvägsförbindelse mellan kalkbruket och Skövde station men problemet var att SAJ var smalspårig och vagnarna till kalkbruket var normalspåriga. Lösningen blev ett treskensspår som togs i bruk 1919.
Bilden är inte från SAJ

Första tåget till Gullhögens Bruk 1919.
 
Kalkbrottet och längst upp i bild syns ett tåg på Skövde-Axvalls Järnväg som lades ner 1962.


1923 påbörjades byggandet av en cementfabrik och 1924 var den färdig. 
Gullhögen 1950


Euclid-truck 13,5 ton 1949

Det första året producerades 22 000 ton cement och personalstyrkan uppgick till 98 personer. 1935 tändes Gullhögens första sk roterugn och nu steg årsproduktionen till 98 600 ton med 191 anställda. Efterfrågan på cement ökade snabbt. Med cement kunde man utveckla byggmetoder som var enklare och avsevärt mer kostnadseffektiva, t.ex. gjutna betongkonstruktioner. Produktionen ökade stadigt och 1965 producerades 
1 000 000 ton cement. 




Här kommer lite bilder på fordon som transporterade Gullhögens produkter.
Gengasbil lastar cement på 1940-talet



Dessa båda lastbilar var kombibilar som transporterade både cement och olja.
20 ton cement eller 18 m3 olja

28 ton cement eller 25 m3 olja

Volvo L370 1955.


Scania-Vabis med cementkulor.





Ett filmklipp med gula Gullhögenbilar.



Också järnvägen användes för cementtransporterna.
Säcklastning på järnvägsvagn
Cement i lösvikt på ombyggda malmvagnar







Foto: Kjell G Eriksson

Ett par bilder på Cementas vagnar uppställda på Skövde C den 1 mars 2013.





Cementas vagnar och en trevlig Scania-Vabis.



1953 började tillverkning av murcement. Den fick namnet Gullex.


1958 började Gullhögens dotterbolag Barva AB att tillverka putsspackel under namnet "Gullspack".


1961 köpte Gullhögen Billesholms Glasulls AB och ändrade namnet till Gullhögens Mineralull AB. Produkterna marknadsfördes under namnet Gullfiber.
Bild: Kuriosapaviljongen


Gullhögen köptes 1973 av Euroc-koncernen och ingår sedan dess i dotterbolaget Cementa AB, som i sin tur sedan 1999 ägs av den tyska byggmaterialkoncernen Heidelberg Cement Group.
Det har funnits sammanlagt fjorton cementfabriker i Sverige. I dag återstår tre; Slite, Skövde och Degerhamn.
Gullhögens Bruk 1960-talet. Foto: Pål-Nils Nilsson

Den cement som tillverkas idag, kallas för Portlandcement och består i huvudsak av finmalen kalksten och lera som bränns till cementklinker (små kulor) i roterande ugnar vid en temperatur av ca 1 450 °C. 


Först krossas kalkstenen och lera tillsättes. Därefter blandas materialet med vatten och bildar slam. Slammet förs sedan in i roterande ugnar och bränns vid ca 1450 grader till klinker. Denna klinker mals sedan till cement. Den färdiga cementen packas i säckar eller distribueras i "lösvikt" i lastbilar och järnvägsvagnar.
Kulkvarn
Slambassäng

På 1860-talet började man undersöka möjligheterna att tillverka cement i Sverige. Tidigare hade all cement importerats. Skånska Cementaktiebolaget bildades 1871 i Limhamn utanför Malmö. Året därpå byggdes i Lomma den första svenska cementfabriken. Kalkstenen till cementtillverkningen togs från Limhamn. Förutom cement bestod verksamheten av tegel, kalk och kalksten. 

För att öka försäljningen av cement startades cementgjuteri och byggverksamhet och 1887 bildades AB Skånska Cementgjuteriet som senare blev Skanska.
1893 bildades en gemensam försäljningsorganisation under namnet Svenska Cementförsäljningsaktiebolaget-Cementa. Där ingick alla fabriker utom Gullhögens Bruk som var fristående och hade en egen försäljningsorganisation.

Cementa var en kartell som noga såg till att eliminera all konkurrens och hålla cementpriserna uppe. Man försökte också att med alla medel stoppa import. Prisdumpning med hjälp av egna lågprismärken var ett sätt som användes. Gullhögen som var fristående lyckades ändå ta marknadsandelar från Cementa och då speciellt på sin hemmamarknad som omfattade delar av Västergötland, Närke, Västmanland, Värmland, Dalarna, Södermanland, Östergötland och Småland. 1934 trappades striden upp och Cementa försökte dumpa priserna på Gullhögens stora marknader. Det slutade med att parterna istället delade upp marknaden så att priserna på så sätt ändå kunde hållas uppe. Man lyckades också få regeringen att begränsa importen. Gullhögen fick nu en trygg avsättning för sina produkter till ett bra pris och vinsten tredubblades. Även Cementa var nöjda och VD kunde belåtet konstatera: 

"Den betydligt minskade konkurrensen har inneburit att en del prisjusteringar ha under året kunna företagas huvudsakligen bestående däri att tidigare rabatter borttagits och inga nya beviljats".

Idag är Cementa - Heidelberg ensamma på den svenska marknaden och det kan man ju kanske ha synpunkter på...



En bild från Gullhögens Bruk 1960.
Källor: 
GU/När konkurrensen i cementindustrin eliminerades/Bengt Åke Berg
Gullhögens Bruk 1916-1966/Hjalmar Glise
Sveriges Järnvägsmuseum
Sv. Wikipedia